Under nyårsaftonen har Enskede IK gått ut med att de spelar i elitettan 2026. Klubben skriver på sin hemsida att den har blivit erbjuden en plats – och att man tackat ja. Grattis till Enskede, som med sina 63 poäng i mellersta ettan var klart bästa tvåa i de tre division 1-serierna.

Det är Team TG som väljer att dra sig ur. Och det är väl inte speciellt oväntat. För är det någon som har hört ett enda ord från Umeklubben sedan slutsignalen i sista omgången?

TG räddade ju sig kvar i elitettan genom att spela 2–2 mot Gusk i sista omgången. Därmed passerade man Bollstanäs. Surt förstås för just Bollstanäs att åka ut med liten marginal till en klubb som sedan drar sig ur. Team TG var ju för övrigt med om motsvarande sak för tre år sedan, då man åkte ur på färre gjorda mål än Bergdalens IK – som sedan valde att lägga ner sitt damlag.

Det här innebär ju i sin tur att det blir en förändring i de division 1-serier som jag skrev om här för ett par dagar sedan. Om Team TG vill spela i ettan borde de få plats i division 1 norra, vilket gör att en av Stockholmsklubbarna Djursholm, Lidingö, Sollentuna eller Täby borde få flyttas över till den mellersta serien.

Jag hittar ingen officiell information på förbundets hemsida. Och det ligger inte heller någon nyhet om TG i lokaltidningen VK. Så vi får nog vänta till som tidigast fredag innan vi får veta exakt vilka följder det här får längre ner i divisionerna.

Apropå längre ner i divisionerna har jag utan framgång letat efter ett serieförslag för Götalands division 2-serier. Någon som har en länk får gärna dela.

Vi har nu tagit oss igenom mer än hälften av 2025 års sista dag. Snart är det 2026, den här bloggens 15:e år. Öppningsinlägget skrevs i Leverkusen inför Sveriges premiär i världsmästerskapet 2011. Så firandet av 15-årsdagen kommer i slutet av juni.

14,5 år är en ganska lång levnadstid för en blogg. Bloggande var ju som hetast från 2005 och fem–sex år framåt. Nu är det ju snarare vlogg som är hetaste formatet, och däremellan hade poddande en het period där radioformatet toppade innelistan för den här typen av löpande rapportering och diskussion.

Under nyårsaftonen har Linköpings FC gått ut med informationen att Jonna Andersson har skrivit på ett femårskontakt. Och det är ju en nyhet man gillar på alla sätt. I en tid där egoismen bara blir större och större är det skönt att läsa om ett affischnamn som både tar ansvar och visar klubbhjärta.

När en klubb åker ur en serie är man ju numera van att få se toppspelarna försvinna med blixtens hastighet. Men i Östergötland visar trotjärnarna lojalitet. I Norrköpings herrlag har ju Christoffer ”Totte” Nyman varit tydlig med att han tänker vara med och spela tillbaka Peking till herrallsvenskan. Och i Linköping visar nu Jonna Andersson samma beslutsamhet.

Anderssons femårskontrakt sticker ut på många sätt. Inom damfotbollen är ju kontrakten i allmänhet klart mycket kortare än inom herrfotbollen. Spontant kan jag bara dra mig till minnes ett tidigare femårskontrakt inom svensk damfotboll, och det var Elin Rubensson som skrev på för fem år med Kopparbergs Göteborg FC i augusti 2018.

Det är ju tyvärr väldigt mycket vanligare att svenska toppspelare går som Bosman-fall, vilket gör att deras klubbar blir lottlösa, än att de skriver långtidskontrakt.

I går kunde vi läsa om att Hanna Wijk lämnade Häcken som Bosman. Enligt klubbens hemsida skrev hon på ett långtidskontrakt för Tottenham. Förhoppningsvis för hennes skull är det en både ekonomisk och sportslig fullträff.

Men personligen tycker jag alltså inte om den här typen av övergångar. Att äldre spelare tar chansen att gå som Bosman som ett äventyr i slutet av karriären har jag inga synpunkter på. Men när yngre spelare på uppgång går utomlands ser jag helst att det blir (stora) övergångssummor till våra svenska klubbar.

Och jag tänker att det egentligen är bäst både för klubben och spelaren. För individen är en övergångssumma lite av en garanti för att den nya klubben verkligen tror på och vill satsa på spelaren. Om vi tar Wijks fall så har ju en storklubb som Tottenham råd att plocka in några Bosmanspelare på spekulation. Går man som Bosman känns risken större att man hamna på bänk eller läktare. Jag hoppas inte att tröjnummer 22 är en indikation om Wijks status i Hotspurs.

Som jag redan snuddat vid är det tyvärr lite för vanligt med korta kontrakt inom svensk damfotboll. Och risken är att det kommer att dröja flera år innan vi får någon större förändring på den fronten.

De korta kontrakten beror ju nämligen inte bara på att de klassiska damfotbollsklubbarna har svag ekonomi, utan också på löneutvecklingen inom damfotbollen. Eftersom lönenivån har höjts med hög hastighet de senaste åren har det varit väldigt ofördelaktigt för spelare att skriva längre kontrakt.

Och när spelare och agenter kräver korta kontrakt blir det jobbigt för klubbarna. På herrsidan har jag på nära håll kunnat se Elfsborg bygga en stark ekonomi genom spelarförsäljningar. Något liknande finns inte inom svensk damfotboll. Det är ju inte ens nära.

Alla kan ju räkna ut att de klubbar som jobbar med ettårskontrakt får svårt att bygga ekonomi på försäljningar. Men även tvåårskontrakten är för korta. Klubbarna måste upp på kontrakt på tre–fyra år för att ha en chans att leva på försäljningar.

Här är ju Felicia Schröder ett härligt exempel. I somras skrev Häckens anfallsstjärna på ett fyrårskontrakt. Obkräftade uppgifter säger att hon tjänar 135000 kronor i månaden, alltså cirka 1,6 miljoner om året. Den typen av lön har förstås inte speciellt många damallsvenska klubbar råd att betala. Men kontraktet innebär både en trygghet för Häcken, som med stor sannolikhet kommer att få väldigt bra betalt för sin diamant, och för Schröder, som kan vara säker på att de som köper loss henne verkligen vill ha henne.

Nu står vi alltså på tröskeln till 2026. Jag tror alltså tyvärr inte att det blir de långa kontraktens år i svensk damfotboll. Men vi kan väl i alla fall hoppas att det blir ett år med fler fyra- och femårskontrakt än vad vi har sett de senaste åren. Gott nytt år.

Det är lördag och de hektigaste juldagarna är avklarade. För mig personligen har jag befunnit mig i en lättare feberdimma de senaste dagarna. Hoppas att ni har haft en bra jul så här långt, och god fortsättning.

Det sistnämnda skickar jag även till alla sportchefer i våra damelitklubbar. Det känns inte som att det var speciellt många år sedan man kände att silly season i princip var över vid årsskiftet.

Men den galna säsongen blir bara längre och längre. Och sportchefernas jobb blir därmed allt jobbigare. Faktum är ju att det känns som att är det väldigt mycket jobb som fortfarande är kvar att göra i flera klubbar. Väldigt mycket.

En orsak till att vår svensk silly season blir allt senare är ju ”hackordningen” där klubbar och spelare sitter och väntar ut varandra. Jag tänker alltså på att de sitter och väntar på vad som blir över på en högre hylla innan de tar beslut.

Här är ju de internationella fönstren en faktor. Många av de bästa damallsvenska spelarna vill utomlands. I de stora ligorna är det från nu och fram till början av februari som fönstret är öppet, och alla värvningar görs – eller åtminstone offentliggörs.

De klubbar som ligger högst i den där hackordningen är Häcken och Hammarby. Båda har flera spelare som drar till sig internationellt intresse. Men ännu så länge är Bajenmittfältaren Asato Miyagawas försäljning till engelska andraligaklubben Birmingham City FC den enda större utländska värvningen från damallsvenskan i höst. Möjligen ska man även här räkna in Lauren Brzykcys övergång från Piteå till Bristol City i samma serie.

Det lär blir många fler kommande veckor. Kollar vi hur mästarinnorna Häcken har värvat så har man plockat in tre kantspelare. Det innebär att man tagit höjd för förväntade tapp av Alice Bergström, Hanna Wijk och ytterligare en offensiv kantspelare, kanske Monica Jusu Bah?

Häcken står ju inför ett väldigt spännande år. Ett år där nya tränaren Elena Sadiku och hennes spelare skall försöka försvara sitt SM-guld och där man dessutom kommer att ha en väldigt fördelaktig väg till ligaspel i Champions League. Men allra först skall man ju försöka ta en historisk internationell titel genom att vinna den första Uefa Women’s Europa Cup.

Där är Häcken det högst rankade laget. Och med tanke på hur knackigt Eintracht Frankfurt spelat i höst får nog Hisingslaget nu även räknas som huvudfavorit. Kvartsfinalerna i Europa Cup spelas redan i mitten av februari. Så Häcken får gärna vara klart med truppbygget så snart som möjligt.

Samma sak gäller för Hammarby, som ju numera också är en av de stora favoriterna i Europa Cup. Man har dock fått en otäck kvartsfinallottning i form av portugisiska Sporting, som ju är mitt inne i säsong.

Precis som Häcken byter även Bajen tränare. Hammarbys övergång känns mjukare eftersom William Strömberg ju tidigare varit assisterande, och därmed har lättare att bygga vidare på tidigare upplägg. Jag kan inte säga att jag kan Strömberg speciellt bra. Han har sett engagerad ut som assisterande i Bajen och Linköping. Men totalt sett tycker jag ju ändå att Sadiku känns väldigt mycket mer spännande i det här skedet.

Bakom de båda etablerade topplagen har uppstickaren Malmö FF värvat smart. Inför debutsäsongen i damallsvenskan byggde man kring spelare som hade blivit över i topplagen och kryddade med några guldkorn från Piteå och några bra utländska värvningar. På förhand tyckte jag att laget var väldigt svårbedömt. Det visade sig vara både starkt och väldigt stabilt.

Till det har MFF nu gjort fyra damallsvenska toppvärvningar i Emma Petrovic, Wilma Carlsson, Vesna Milivojevic och Larkin Russell. Därmed har Malmö nu ett lag som på allvar bör kunna slåss om titlarna under 2026.

Som fyra och femma i sluttabellen hade vi Djurgården och IFK Norrköping. Järnkaminerna från Stockholm har bytt tränare till Willie Kirk och gjort två bra värvningar. På pappret känns dagens lag starkare än det Marcelo Fernandez ledde i årets seriespel.

Däremot är Norrköping ganska brandskattat. Vi vet ju att Stellan Carlsson är bra på att göra resultat med begränsade resurser. Och det är en högst önskvärd egenskap i nuvarande läge. För det är ett stort och djupt hål i Pekings kassakista. Det lär således inte finnas ekonomi till några större värvningar. Något som hade varit önskvärt eftersom man tappat de offensiva nyckelspelarna Vesna Milivojevic och Svea Rehnberg till konkurrenter.

I bakfickan finns ju Fanny Andersson, men även om hon skulle kunna vara tillbaka under vårsäsongen kan man inte kräva att hon skall bära laget direkt efter ett års skadefrånvaro.

Övriga två lag på den övre halvan var grannklubbarna Kristianstads DFF och Vittsjö GIK. KDFF var ju med i guldstriden fram till EM-uppehållet. Det blev 23 poäng på de tolv första omgångarna – fyra färre än serieledande Häcken. Sedan tappade man Beata Olsson, Sofia Reidy och Katla Tryggvadottir i sommarfönstret. Och på de 14 sista omgångarna blev det bara 18 poäng, och man slutade långt ifrån guldstriden.

Nu har Kristianstad dessutom tappat viktiga Petrovic till MFF och spelskickliga Amy Sayer. Dessutom blir det tränarbyte. På ett sätt känns som att den negatiga utvecklingen kan fortsätta för KDFF. Samtidigt vet vi att truppen är väldigt ung och lovande, och att många av talangerna nu har fått ett halvår att växa in i damallsvenskan. Kryddat med hårt arbetande Hanna Ekengren kanske Kristianstad ändå kan ha ett spännande lag på gång?

Vittsjö har tappat etablerade spelare, bland annat Ekengren, och ersatt med talanger. Det är ett arbetssätt som kräver fingertoppskänsla. Men Mladen Blagojevic har ju ett rykte om sig att vara bra på att utveckla spelare. Så det kanske kan gå. Men räkna med att Vittsjö kommer att vara nederlagstippat även 2026.

På platserna åtta, nio och tio hade vi AIK, Piteå och Växjö. Det känns som att AIK har lyckats bra i silly season, och bör kunna ha ett på pappret starkare lag nästa år. Växjö har två tunga tappa i Miho Kamogawa och Larkin Russell. Men man har ganska många spännande och unga nyförvärv som gör att laget ändå känns bredare, och kanske även starkare. Framför allt gillar jag Saga Swedman, som kan bli den nia som Växjö sökt efter.

Swedman är stockholmare, men kommer senast från Piteå. Norrbottningarna har haft ett tungt silly season, där man utöver Swedman så här långt har tappat ytterligare tre viktiga spelare i Emily Gray, Wilma Carlsson och Lauren Brzykcy. Ersättarna är spännande namn, där Andrea Simonovic och Stina Andersson varit framträdande i elitettan. Piteå har ett gäng viktiga förlängningar kvar att göra. Men kanske att man till slut kan få ihop ett lag på ungefär samma nivå som i år.

Just ovanför kvalstrecket slutade FC Rosengård. De har beslutat sig för bolagisering. Men i övrigt har det inte hänt något i truppen. Ingen rapport om någon spelare in, och bara de två lånen ut. Det kan ju vara så att man väntar på att förbundet skall godkänna bolagiseringen innan man vågar gå ut med något. Men visst borde man väl göra en handfull värvningar?

BP kvalade sig kvar, och ser väl ut att få ihop ett lag som på många sätt liknar det man har haft i år. Årets trupp var tunn. Man inledde bra och tog fler än hälften av sina 23 poäng under de åtta första omgångarna. Sedan fick man tunga skador, framför allt den på Tuva Ölvestad, och tappade rejält med kvalitet.

Nu har man tappat två av lagets bättre målskyttar i Emma Engström och Ellen Toivio. Ännu har vi inte sett några offensiva värvningar. Men det kommer säkert. BP är ju bra på att fynda i Stockholmsområdet.

De båda nykomlingarna Eskilstuna och Uppsala är de lag som varit klart aktivast på spelarmarknaden under hösten. Gemensamt har de att de tagit toppspelare från elitettan, plus att man värvat från nedflyttade Alingsås. Jag tycker att båda lagen har värvat rätt smart. Det är långt ifrån säkert att det räcker. Men båda klubbarna har i alla fall gjort ett försök.

Eskilstuna lag är klart mer erfaret, vilket gör att jag kanske tror lite mer på dem. Men Uppsala har också en spännande (och stor) trupp. Man satsar vidare på de unga spelare som givit klubben framgång på juniornivå de senaste åren. Man har bland annat kryddat med målfarliga Nicole Robertson.

För de båda lag som åkte ut återstår mycket arbete innan spelartrupperna är klara. Som jag skrev i början av inlägget finns det en ”hackordning” där spelare och klubbar sitter och väntar ut varandra. Ju längre ner i ordningen du befinner dig, desto längre dröjer det innan truppen är klar.

Och värst verkar det vara för klubbar som degraderats en division. Det gäller inte bara från allsvenskan, utan i högsta grad även klubbar som åkt ur elitettan och ettan.

Linköping har gjort ett par spännande värvningar från Malmö FF:s överskottslager. Men i övrigt ser vi ännu så länge väldigt få etablerade värvningar i nästa högsta divisionen. Jag skulle säga att båda nykomlingarna från allsvenskan och alla de lagen som är kvar i elitettan, förutom Kif Örebro och Elfsborg, ligger på minus.

Värst är det i Alingsås, där det är svårt att få grepp om hur stort spelartappet till slut kommer att bli. Officiellt har man hittills tappat sex ordinarie spelare. Men på snacket låter det som att man riskerar att tappa minst lika många till.

Utåt finns det i princip ingen information att få kring Alingsås lagbygge. Lokaltidningen Alingsås Tidning kan vara sämst i Sverige på att bevaka sitt lokala elitlag. De har skrivit om att Tilde Carlsson lämnar för Häcken, och att Moa Jarl eventuellt tvingas sluta. Men jag har inte sett att tränare och tillika sportchef Peo Häggström fått en enda fråga om truppbygget.

Förhoppningsvis lyckas Alingsås till slut få ihop en slagkraftig trupp. För det är ju tråkigt med klubbar som rasar ihop likt IFK Kalmar.

Elitettans bästa värvning så här långt har nykomlingen Husqvarna FF gjort. BP:s assisterande lagkapten Ellen Toivio har sambo i HC Dalens hockeylag. Jag gissar att det var ett tungt skäl till att hon flyttar hem till Småland och bidrar med välkommen rutin till HFF:s annars orutinerade lag.

Husqvarna börjar få en trupp för att klara kontraktet. Det är ju för övrigt värt att notera att alla årets tre nykomlingar; Elfsborg, Häcken U och Team TG, höll sig kvar i elitettan. Jag tror att trion Sandviken, Husqvarna och IFK Göteborg har chans att kopiera den bedriften.

Framför allt tror jag väldigt mycket på IFK Göteborg. De vann alltså division 1 södra med målskillnaden 121–10. När Malmö FF rusade igenom ettan hade de 129–17. I och för sig stärkte MFF sedan upp sitt lag med etablerade spelare som Nathalie Hoff Persson, Sanna Kullberg, Matilda Kristell och Kathrine Larsen inför seriestart.

Men känslan är ändå att IFK Göteborg redan under 2025 har haft en väldigt stark startelva. Man kommer upp med massor av självförtroende, och med rätt start i elitettan kan det bära väldigt långt.

Annars känns väl Kif Örebro och Linköping i nuläget som favoriter, med Umeå och Elfsborg som bubblare.

I övrigt undrar man ju hur det går för klassiska Mallbacken. Därifrån är det väldigt tyst på spelarfronten. Däremot har ju klubben meddelat att man har överklagat tvångsnedflyttningen till division två. Och det var väl rimligt att göra ett försök. Men känslan är väl tyvärr att en av svenska damfotbolls alla mest legendariska klubbar nästa år spelar i tvåan med ett juniorlag.

Som sagt. Väldigt mycket återstår av vinterns silly season. Men det ligger ju i klubbarnas intresse att ha så mycket som möjligt klart till träningsstart om drygt en vecka. Så det kommer nog att kunna hända mycket de kommande tio–tolv dagarna.

Dagens stora svenska transfernyhet har ju annars varit att Hanna Lundkvist blir fjärde svensk i Manchester United. För henne väntar för övrigt åttondelsfinal i Champions League i mitten av februari mot hennes tidigare klubb, Atletico Madrid.

Innan jag sätter punkt tänkte jag återigen passa på att tacka alla er som hjälper till med att uppmärksamma mig på sillynyheter. Det är otroligt värdefullt. Jag vill också passa på att hylla Instagramsidan Kolla Svenskan som i sina Instastories verkligen briljerar med nyheter om spelarövergångar.

Tidigare i dag meddelades att diamantbollen för 2025 tilldelas Nathalie Björn. Det tycker jag var helt rätt val. Björn har varit genomgående bra hela året. Och hon krönte det med att vara mer eller mindre felfri under hela EM-slutspelet.

I dag har även guldbollen delats ut. Det kändes väl inte lika självklart. För visst är det konstigt att Victor Gyökeres prisas som årets forward, medan Alexander Isak får guldbollen? Jag antar att det var för sina forwardsinsatser som Isak hyllas. Men där var han ju bara tvåa. Fast där där är ju herrfotboll och det kan man diskutera i en massa andra forum.

Apropå priser delades Fifas pris The Best ut häromdagen. Det gick till Aitana Bonmati för tredje året i rad. Och även om jag tycker att hon har haft lite av en mellansäsong är hon ju så bra att det inte är orimligt att ge henne även de tyngsta priserna.

Det togs även ut ett världslag. Och det reagerade jag återigen över. För det innehöll bara spelare från Spanien och England, vilket ju är patetiskt. Det är ju knappast så att Spanien och England är i fullständig särklass. England tog ju sig exempelvis inte ens till semifinal i Nations League.

Ta Claudia Pina. Hon platsar oftast inte i Barcelonas startelva. Men hon är med i världslaget. Personligen tycker jag att spelare som Melchie Dumornay borde vara självskriven i världslaget. Och det är logiskt att Ewa Pajor och Caroline Graham Hansen skrivs in i Barcaelvan före Pina. Men Haiti, Polen och Norge är nog för små fotbollsländer.

Som synes av tweeten ovan ser alltså Fifas världslag för 2025 ut så här: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Irene Paredes, Ona Battle – Aitana Bonmati, Patri Guijarro, Claudia Pina – Mariona Caldentey, Alessia Russo och Alexia Putellas.

Så till Champions League. Där avslutades ligafasen igår. Och nu är alla nederländska och norska lag utslagna. Det innebär att vi också vet hur många poäng Häcken och Hammarby behöver ta för att Sverige skall behålla tre kvalplatser till Champions League även i upplagan 2027/2028.

När det gick som sämst för våra svenska lag tidigare i höst, samtidigt som Norge och Nederländerna firade stora triumfer, gav jag upp hoppet om att vi skulle kunna passera dem båda. Men nu känns det plötsligt ändå inom räckhåll.

Sverige behöver ta mer än tre nationspoäng under vårens Europaspel för att kunna ligga kvar på sjunde plats på ligarankingen efter den här säsongen. Det innebär i praktiken att Häcken och Hammarby totalt behöver dra in 9,5 poäng.

Och från nu ger varje vunnen match två poäng, ett kryss ger en poäng, och avancemang till nästa omgång en halv poäng. Det är inte självklart att Häcken och Bajen kommer att dra in 9,5 poäng tillsammans. Men det är inte heller omöjligt. Om båda lagen vinner båda sina kvartsfinaler innebär det exempelvis nio poäng – och då är vi nära.

I dag har det varit lottning av slutspelet i Champions League. Barcelona och Lyon är Europas två bästa lag, och de har också placerats på varsin halva av slutspelsträdet. Det känns också som att båda lagen bör ta sig till semifinal. Eller. Barcelona fick en väldigt bra lottning, och bör gå till final.

På undre halvan ser det ut som att Lyon däremot måste ta sig förbi ett Londonlag i semifinalen. Och det kan bli en tuff nöt – även om jag alltså tycker att den franska storklubben fortsatt är ganska klar tvåa i Europa.

Atletico Madrid–Manchester United
Bayern München

Paris FC–Real Madrid
Barcelona

OH Leuven–Arsenal
Chelsea

Wolfsburg–Juventus
Lyon

Slutligen kom beskedet om fördelningen av OS-platser tidigare i veckan. Europa kommer bara att ha fyra, vilket jag tycker är minst en halv för lite. Minst. Det är ändå fem europeiska lag på världsrankingens topp tio. Och det är tio lag från Europa på topp 16.

Men när OS-fotbollen till spelen 2028 nu får just 16 deltagande lag fördelas platserna så här:

Asien: 2,5 platser
Afrika: 2 platser
Nord- och Centralamerika: 3 platser
Sydamerika: 2,5 platser
Oceanien: 1 plats
Europa: 4 platser
Samt värdnationen USA

Framför allt känns det ju rätt snett att Nord- och Centralamerika kommer att ha lika många platser som Europa. Kollar man den där världsrankingen ligger lag tre från Concacaf (som den nordamerikanska federationen kallas) på plats 29 och lag fyra på plats 39. Europa har 19 lag som är högre rankade än lag tre från Concacaf. Ändå har vi lika få platser. Det är absurt.

Det har gått drygt en vecka sedan senaste inlägget. Mitt fokus är lite splittrat så här under julruschen. Den tid jag jag får till bloggen lägger jag i första hand på att hålla silly seasonsidorna så uppdaterade som möjligt. Men det har ju hunnit hända en hel del annat de här dagarna.

Här är en liten genomgång:

Sverige har fallit från tredje till femte plats på världsrankingen. Vi har tappat 32 poäng, vilket är mycket. På topp 100 är det bara Kamerun som har ett större poängtapp. Huvudorsaken till det poängmässiga raset är förstås storförlusten borta mot Spanien.

Men trots raset ligger vi alltså fortfarande på femte plats. Sverige är fjärde bästa europeiska nation, vi är exempelvis före det Frankrike som vi förlorade bronsmatchen i Nations League mot. Dock är marginalen ner till sexan Brasilien och sjuan Frankrike mindre än en poäng. Det var alltså väldigt nära att vi föll ner till sjunde plats.
Inlägget är korrigerat. Här hade jag tidigare bland annat felaktiga uppgifter om antalet förlorade poäng.

Tony Gustafsson har blivit avstängd. Som väntat stängs förbundskaptenen av i VM-kvalet för det röda kort han drog på sig efter senaste matchen mot Frankrike. Jag såg att förbundet tänkte överklaga domslutet. Men nog är det rimligt att han blir avstängd en match för sitt röda kort? Det är ju standard vid röda kort.

Apropå landslag så har Magnus Wikman blivit ny förbundskapten för U23-landslaget. Det var väl lite oväntat. Men det känns som en väldigt bra utnämning.

Vi har även fått lottningarna för andra omgångarna i EM-kvalet för både F19/07-landslaget och F17/09-landslaget. 09:orna ställs i tur och ordning mot Danmark, Tyskland och Irland. Det är förstås en tuff lottning då Tyskland ju alltid är väldigt bra.

07:orna möter Nederländerna, Ukraina och Italien. Det är en ännu tuffare lottning. Nederländernas 08:or är bäst i Europa och spelade VM-final i höstas. Och Italien blir allt bättre på ungdomssidan. Deras 07:or föll i en avgörande match mot England i kvalet för två år sedan. Samma England som gick till final.

Alla elitklubbar inom damfotbollen utom Mallbackens IF Sunne fick elitlicens för nästa år. Nu har Mallbacken möjlighet att överklaga fram till och med den 19 december. Och jag har sett rubriker om att man tänker att lämna in en överklagan. Eftersom den klassiska klubben från de värmländska skogarna mellan Sunne och Torsby åkte ur elitettan är det nu frågan om man kommer att spela i ettan eller tvåan kommande år. Om licensnämndens beslut står fast, och Mallbacken hamnar i tvåan, så är Skepplanda BTK första reserv att ersätta i division ett. Vi får se om de kommer att få frågan.

Under veckan spelades näst sista gruppomgången i Champions League. Nu är det bara 13 lag kvar. Vi vet nu vilka tio av de tolv lag som får spela slutspel efter årsskiftet, nämligen: Barcelona, Lyon, Chelsea, Juventus, Real Madrid, Bayern München, Wolfsburg, Arsenal, Manchester United och Paris FC.

De två sista platserna tas av Atletico Madrid, OH Leuven eller Vålerenga. Och Vålerenga måste vinna borta mot Bayern München för att kunna gå vidare. Det är alltså mycket som talar för att alla de tre lagen som slog ut våra svenska representanter också kommer att vara med på topp tolv. Jag har tidigare utnämnt OH Leuven som det stora skrällaget. Det gäller fortsatt.

I veckan spelade man 0–0 mot PSG, vilket innebär att den franska storklubben är utslagen med en match kvar av ligafasen. OH Leuven har visat att man har ett väldigt bra försvarsspel. PSG däremot är ju det stora fiaskolaget i årets turnering.

Kollar man Parislagets laguppställning tycker man att laget bör kunna sluta topp tolv. Men man hade tufft motstånd i de fyra första omgångarna.

Alla tre engelska lag har säkrat avancemang. Men hemma i WSL är det just nu stor fördel för Manchester City. Det svenskledda laget har fått en stor lucka i toppen sedan Chelsea förra helgen mycket oväntat föll hemma mot Everton med 1–0.

Arsenal har en match mer spelad än City, men är fem poäng bakom. Chelsea, Manchester United och Tottenham har spelat lika många matcher som Andrée Jeglertz gäng, men är sex, sju respektive åtta poäng bakom.

Det är tolv omgångar kvar och det går självklart att tappa en så stor ledning. Men som sagt, i nuläget är det stor fördel för City i guldjakten.

Slutligen noteras att Brasilien vann det historiskt första VM-guldet i futsal. Portugal tog silver och Spanien tog brons. Sverige missade ju VM med liten marginal.

Under kvalet hette det att Sverige skulle lägga ner sina futsallandslag. Men nu har lottningen kommit för kommande EM-kval. Och Sverige är anmält, och går direkt till den andra kvalomgången, elite round. Där ställs vårt lag mot Ungern, Slovakien och en gruppvinnare från första kvalomgången.

Då har jag också kollat igenom den andra bronsmatchen i Nations League mellan Sverige och Frankrike. Kortfattat kan man säga att jag skriver under på den analys jag hörde på Radiosporten om ett effektivt Sverige, ett spelmässigt bättre Frankrike – och en Evelyn Ijeh som gjorde ett bra inhopp.

Men mina sammanfattningar av landskamper brukar ju sällan vara kortfattade. Så här följer en genomgång av mina anteckningar från matchen. Först

Först noteras att publiksiffran ”bara” var 9141 åskådare. Det tycker jag är svagt. Det känns som att Stockholm får snäppa upp lite om huvudstaden även fortsättningsvis skall ”sno” många av landslagets hemmamatcher från Göteborg.

Så till själva matchen. Den startade illa för svensk del. Frankrike hade inte bara störst bollinnehav, de skapade också fyra riktigt vassa målchanser redan första kvarten. Illavarslande var att Jennifer Falk inte gav något sedvanligt, tryggt intryck. Tvärtom var den svenska målvakten snett ute ett par gånger redan där i början.

Falks kollega i det franska målet, Pauline Peyraud-Magnin, ville inte vara sämre. Hon var väldigt långt ifrån sin mållinje när hon bjöd Johanna Rytting Kaneryd på ett lobbläge. Kaneryds lobb blev dock lite för lång, och landade ovanpå målet.

Det var Sveriges första målchans, och länge också den enda. Spelet jämnades dock ut allt eftersom i halvleken. Under den andra kvarten var det fortsatt Frankrike som hade bollen, men nu hade Sverige defensiv kontroll, och släppte inte till några farligheter. Däremot hade vi svårt att hitta något eget spel. Det blev många felpass, och därmed väldigt korta anfall.

Under den första halvlekens sista femton minuter fick vi äntligen med Felicia Schröder och Kosovare Asllani i matchen. Den första halvtimmen hade man sett dem skymta förbi i bild några gånger. Men de var knappast med i spelet.

Nu fick Sverige dock till lite anfallsspel, och hade också en bra chans när Julia Zigiotti Olme fick öppet skottläge vid bakre stolpen efter en fint slagen hörna från Smilla Holmberg.

I paus var det 0–0, och jag hade totalt 4–2 i målchanser till Frankrike. Den andra halvleken inleddes med tolv jämna och chansfattiga minuter. Sedan kom matchens första mål.

Det började med att Kadidatou Diani var starkare och vann en duell mot Elma Junttila Nelhage på mittplan. Fransyskan följde upp med att vinna en till i straffområdet mot Anna Sandberg. Och framför målet hade Nathalie Björn blicken lite för mycket på bollen, och märkte för sent att bakom ryggen hade Clara Mateo smugit fram. Den senare kunde enkelt stöta in matchens första mål i tom kasse.

Det känns tyvärr återigen som både ett rätt onödigt och lite för enkelt baklängesmål. I närkampen mellan Diani och Sandberg såg svenskan först ut att ha stoppat fransyskan. Men sedan blev Sandberg lite för het och klev på istället för att bara täcka ut fransyskan. Följden blev att Diani kunde skapa sig tillräcklig yta för att kunna slå in bollen framför mål.

Målet gjorde att ställningen totalt var 3–1 till Frankrike. I det läget gjorde Tony Gustavsson sina två första byten. In kom Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah istället för Anna Sandberg och Fridolina Rolfö. Mina spontana tanke var att han även skulle formera om laget och köra med tre mittbackar,

Om jag inte minns helt fel hade Sverige en del framgång med tre mittbackar mot Frankrike under Peter Gerhardsson. I varje fall vill jag minnas att vi körde 3–4–3 i 3–0-segern på Gamla Ullevi för tre år sedan. Men det blev ingen tidig övergång till trebackslinje, utan Hanna Lundkvist fick lämna mittfältet och istället spela vänsterback.

Efter byten började Sverige spela mer i djupled. Och vi hade några tajta offsideavvinkningar. Och så kom inbytta Jusu Bah till en riktigt bra målchans, fint framspelad av Felicia Schröder. Tyvärr för svensk del gjorde Elisa De Almeida ett bra försvarsarbete och kastade sig fram och täckte Häckenspelarens skott.

I 71:a minuten gjorde Gustavsson ett nytt dubbelbyte. Ut gick Schröder och Asllani. In kom Rosa Kafaji och Evelyn Ijeh. Det var ett byte som skulle göra skillnad.

Sverige skapade två målchanser under de minuter som var kvar av ordinarie tid. Båda blev mål. Det första kom på en inläggsfrispark som Filippa Angeldahl tilldömdes. Hon slog den själv, och fick en riktigt fin båge på inlägget. Evelyn Ijeh gjorde en fin liten avledande löpning, och fick sedan en fri yta att springa in i. Bollen kom perfekt, och Ijehs nick var lika högklassig. Bollen gick ner i marken, vilket gör det väldigt svårt för målvakten att rädda.

Med sex minuter kvar av ordinarie matchtid var tisdagens match kvitterad. Men Sverige behövde fortsatt ytterligare ett mål för att ta bronsmatchen till förlängning. I 88:e minuten fick vi till slut tre mittbackar. Då byttes Linda Sembrant in istället för Hanna Lundkvist.

Det tog inte lång tid innan det blev mål. Matchklockan har precis passerat 91 när Jennifer Falk skickade in en inläggsfrispark i offensivt straffområde. Sverige förlorade första nickduellen, men vann andrabollen vid straffområdeslinjen. Via Julia Zigiotti Olme hamnade bollen hos Johanna Rytting Kaneryd just till höger om straffområdet. Hon såg Kafaji vinka vid borte stolpen.

Inlägget var fint slaget, och Kafaji kunde lätt nicka bollen i tomt mål. Hur Pauline Peyraud-Magnin tänkte är högst oklart. Men den franska målvakten hamnade på alla sätt i ett ingenmansland, och var inte nära att förhindra målet.

När domaren blåste av matchen hade jag räknat till 5–9 i målchanser, men det var 2–1 i mål i matchen – och 3–3 totalt. Sverige hade alltså varit effektivt. Frankrike var däremot inte lika vasst.

Det blev förlängning. Där skaffade sig Evelyn Ijeh ett bra läge direkt. Avslutet smet dock utanför. Frankrike kom till två målchanser i första förlängningskvarten. Den första var egentligen ingen målchans. Men det blev farligt eftersom att Jennifer Falk återigen kom ut snett på en boll. Hon var väldigt nära att ställa till det för sig själv och laget, men träffades i princip av bollen.

Den sista kvarten inleddes på sämsta möjliga sätt. Det blev i princip mål direkt – för Frankrike. Det kom till på högerkanten, och började med att Smilla Holmberg stötte högt i rygg på Sandie Baltimore.

Under deras duell blev Rytting Kaneryd bolltittare och tappade bevakningen av den franska vänsterbacken Perle Morroni. När Baltimore löste situationen med en fin chipp spelade hon samtidigt bort fyra svenska spelare. Och Morroni fick precis exakt så mycket tid hon behövde för att kunna sikta in en boll i djupled, bakom den svenska backlinjen, till Kelly Gago.

Passningen kom verkligen i exakt rätt läge för Gago, och i 100 procent fel läge för den svenska backlinjen. För att täcka upp för Holmberg har Sembrant sökt sig ut mot höger. Hon hade dessutom fallit några meter och tagit djup. Precis när hon valde att kliva upp mot Morroni gick passningen, och Sembrant var körd. Samtidigt befann sig Nathalie Björn två–tre meter bakom Gago. Meter hon aldrig lyckades ta ikapp.

I målet valde Falk att stå kvar. Och Gagos vänsterskott gick nästan igenom vår målvakt. Det var ett friläge, och absolut inte någon tavla. Men det var nog ändå ett ingripande som Falk lär fundera lite över.

Det var alltså mycket som fick fel för svensk del i anfallet. Men var också en väldigt bra och vältajmad aktion från fransk sida. Inte minst var Baltimores chipp väldigt snygg.

Någon minut efter målet valde Gustavsson att gå ner på trebackslinje igen. Han bytte ut Junttila Nelhage och satte in Stina Blackstenius. Den här gången gav inte bytet någon effekt.

Faktum var att den sista kvarten var blek från svensk sida. Det blev aldrig någon anstormning. Frankrike hade närmast total kontroll. Man såg ut till att spela ut tiden, och lät sällan Sverige få tag på bollen. Det bästa läget att få till en straffläggning var faktiskt när Jennifer Falk var uppe och nickade på en hörna. Men bollen gick ett par meter utanför, och nicken kvalar inte in i min statistik över klara målchanser.

Den statistiken slutade totalt 12–6 i fransk favör, en signal om att 2–2 var bra utdelning för svensk del.

Det var alltså Linda Sembrants avskedslandskamp. Jag kollade lite extra på henne. Hon har ju aldrig varit blixtsnabb. Men framför allt har hon känts lite långsammare med bollen på senare tid. Defensivt är det dock en fröjd att se henne jobba. Hon är väldigt aktiv i att söka upp motståndare, kliva dit och söka tidig kroppskontakt. Det var även kul att se hur hon hela tiden var noga med sin position. Med att läsa av spelet, och se till att försöka ligga rätt om bollen kom. Om hon kan lära ut de sakerna känns det som en klockren blivande försvarstränare.

Matchen var också den där Evelyn Ijeh fick sitt genombrott. Hon spelade bara cirka 50 minuter. Men på den tiden hann hon sätta avtryck. Det blir spännande att se hur Tony Gustavsson ser på forwardsfrågan när landslagssäsongen 2026 drar igång.

Utifrån tisdagens match visade Ijeh sig vara en bättre uppspelspunkt än både Felicia Schröder och Stina Blackstenius. Starkare än Schröder. Bättre touch än Blackstenius. Man skulle kunna säga att Ijeh var en bra kombination av konkurrenterna. Som en Blackstenius med Schröders touch eller en Schröder med Blackstenius styrka.

Jag vet att det är några av er som i kommentarsfältet flera gånger har lyft Ijeh. Jag har tidigare inte sett sådana kvaliteter hos henne att hon känts som en A-landslagsspelare. Men efter den här matchen borde hon vara förstaalternativet till att spela nia borta mot Italien den 3 mars.

Även om det står 2–2 som slutresultat var det ju på många sätt Tony Gustavssons första seger. Det var förstås väldigt skönt för honom att slippa gå igenom sin första höst med rakt igenom förluster. Men tyvärr blev matchen ändå en förlust för honom. För han åkte ju alltså på ett grovt rött kort efter slutsignalen.

Jag minns ju att Janne Andersson var avstängd någon gång för gula kort under den tid han var förbundskapten för herrlandslaget. Men jag kan inte minnas en enda annan svensk förbundskapten som varit avstängd. Det kanske finns några exempel. Klart är att det mesta talar för att Tony Gustavsson får se första VM-kvalmatchen från läktaren. Det är knappast ett svenskt drömscenario.

Nästa Europamästerskap spelas i Tyskland. Dagens besked var knappast överraskande. Men synd förstås att vi inte får ett hemmamästerskap om fyra år.

Sverige blir fyra i Nations League. Det blev seger med 2–1 på 90 minuter i kvällens match. Men förlust med 2–2 efter förlängning. Det känns ändå som något positivt.

Jag har inte sett något av matchen, bara hört stora delar av förlängningen på radio. Där sa Christian Olsson och Johan Elmander att Sverige var effektivt, att Frankrike var det spelmässigt något bättre laget – och Evelyn Ijeh gjorde ett vasst inhopp.

Det sista jag hörde lät det även som att Tony Gustavsson fick grovt rött kort efter slutsignalen. Det låter ju däremot inte så bra. Det innebär nog att Johanna Almgren får leda laget i vårens första VM-kvalmatch.

Jag återkommer med fler kommentarer när jag sett matchen.

Tony Gustavsson sätter in Hanna Lundkvist och Fridolina Rolfö i startelvan till kvällens andra bronsmatch mot Frankrike. Ut går Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah.

Det skall bli väldigt spännande att se vad det leder till. För egen del kommer jag dock inte att få se det förrän tidigast i morgon. Jag har nämligen egen fotboll ikväll.

I morgon är för övrigt en spännande dag. Då får vi ju också besked om Sverige och Danmark får stå som värd för EM-slutspelet 2029.

Efter fredagens match i Reims öppnade Kosovare Asllani för att fortsätta i landslaget. Det var ljuv musik för mina öron. För det landslag som Tony Gustavsson har mönstrat de senaste matcherna har känts för ungt och orutinerat.

Jag tyckte att det i fredags var rätt tydligt under långa stunder att det saknades pondus och ledarskap på planen.

Gustavsson har kommit in som en virvelvind i landslaget. Borta mot Frankrike i fredags startade den nya förbundskaptenen med ett förstärkt U23-landslag. Det kan man se som positivt. Men ett landslag lever ju under resultatkrav, och han har nu inlett med tre raka förluster.

Räknar man kvartsfinalen mot England i EM som en förlust – vilket man väl bör göra – så har Sverige nu fyra raka förluster. Det är ingen rolig statistik. Och innan den där straffläggningen i Zürich hade inte Sverige förlorat på över ett år.

Förlustsviter på tre matcher eller fler är otroligt ovanliga i svensk damfotbollshistoria. Den nuvarande sviten är historiens näst längsta. Rekordet skall vi förhoppningsvis inte slå – det är från årsskiftet 1997/1998 då vårt landslag under 4,5 månader radade upp hemska sex förluster. Först tre mot USA, sedan en vardera mot Norge, Kina och Danmark. Den sista var efter straffläggning i Algarve cup. Så det går att argumentera för att längsta förlustsviten är fem matcher.

I den senaste världsrankingen låg Sverige på tredje plats. Men det var ett annat landslag än det Tony Gustavsson har kört med i de senaste matcherna. Gissningsvis faller vi rätt många platser på den lista som presenteras den 11 december.

Sedan Nations League infördes har den typen av träningsmatcher där man kan matcha in nya spelare i landslaget i princip försvunnit. Man minns ju hur Peter Gerhardsson under sina första år ofta körde två olika lag vid dubbellandskamper, och på så sätt hela tiden kunde testa många spelare. Men sedan sommaren 2023 finns inte längre den chansen.

Det är förstås ett problem för Tony Gustavsson. Och att han testade nytt hemma mot Spanien kändes rimligt. Där var vi under med 4–0 i dubbelmötet mot världsettan Spanien, och chansen att vända var bara teoretisk.

Men att han fortsatte att testa i fredags gör mig lite fundersam. Det var ändå en medaljmatch i en stor turnering. Och i sådana tycker jag att man skall starta med starkast möjliga lag. Det tycker jag väl att man kan diskutera om vi gjorde.

Framför allt tyckte jag att det var tydligt att det saknades ledarskap på planen. I blogginläggen från själva matchen skrev jag om brist på tyngd och kontroll vid defensiva hörnor samt om att det periodvis saknades lite pondus kring eget straffområde.

Här är det ju förstås en besvärande faktor att både Magdalena Eriksson och Linda Sembrant nu lämnar vårt landslag. Där försvinner väldigt mycket ledarskap, vilket gör det extra viktigt att vinnarskallen Asllani blir kvar i truppen ett tag till.

Asllani kan däremot inte lösa att vi riskerar en liten mittbackskris som en följd av tappen av Eriksson och Sembrant. Just mittbackspositionen är ju annars den där vi haft flest toppspelare de senaste åren.

Men nu ser det rätt tunt ut. Jag tyckte kanske att Nathalie Björn var ovanligt blek i fredagens match. Men hon håller ju världsklass, och är given. Så länge hon är skadefri har vi en klippa i mittförsvaret.

Men bakom, eller skall jag säga bredvid henne finns det frågetecken. Amanda Ilestedt hade en jobbig kväll i Malaga, och är inte med i den nuvarande truppen. Hon har ersatts av Elma Junttila Nelhage till vänster i mittförsvaret. 22-åringen har hyllats för sina insatser mot Spanien och Frankrike.

Och visst har hon gjort mycket bra. Men faktum är att Lyonspelaren var direkt inblandad i båda de ”enkla” baklängesmål vi åkte på i fredagens match. Jag har kollat de båda målen rätt många gånger.

Det första börjar väl egentligen med att en felvänd Kosovare Asllani slår en halvsvår bakåtpassning till Anna Sandberg. Vänsterbacken är lite trängd, och borde egentligen bara skicka upp bollen. Men Sandberg tar ett felbeslut, och försöker ta med sig bollen utåt. Följden blir ett bolltapp. Något moment senare gör Johanna Rytting Kaneryd ett bra hemjobb centralt i planen och lyckas bryta det franska anfallet.

Kaneryds brytning hamnar hos Elma Junttila Nelhage, som tyvärr är passivt stillastående. Istället för att rensa försöker mittbacken var konstruktiv och täcka bollen så att den går till en lagkompis. Det går inget bra, utan hon tappar istället bollen till Kadidiatou Diani. I nästa läge kommer Sandberg och sparkar till fransyskan – och hemmalaget har straff.

Fokus i situationen riktas ju automatiskt mot Sandberg. Och det är inte orimligt. Hon gör ju två kostsamma misstag. Men Nelhage gör ett väldigt onödigt misstag. Hon hade chansen att rädda upp situationen, men var passiv och ställde istället till det.

Man kan tycka att det här är små misstag. Och det är det kanske. Men på högsta internationella nivå riskerar den här typen av misstag att bli väldigt kostsamma. Och som jag skrev i förra inlägget kom ju Nelhage också fel vid det franska segermålet.

Det målet började med att Perle Morroni fick gult kort för att ha sprungit på Jennifer Falk. Målvakten blev liggande en stund. Och när hon reste sig valde hon att slå en lång frispark. Jag vet inte om hon kände av smällen. Men det känns inte orimligt. För Falk slår frisparken på ett ovanligt dåligt sätt. Den blir både kort och dåligt riktad, och en fransk forward kan nicka bollen i mittcirkeln. Bara tio sekunder efter att Falk slagit till bollen har Frankrike fått en hörna.

Hörnan slår Sakina Karchaoui mot första stolpen. Där är Sverige två mot en. Stina Blackstenius och Elma Junttila Nelhage mot Frankrikes lagkapten Griedge Mbock Bathy.

Blackstenius verkar inte ha koll på bollen. Hon tar ett kliv fram för att få fri yta. Det innebär i sin tur att hon dels tappar kontakten med den franska lagkaptenen, dels kommer i en position som innebär att bollen går över henne. Bakom Blackstenius blir det en duell mellan Mbock Bathy och Nelhage. En duell som den svenska mittbacken kommer in i med ryggen före. Bakom dem, vid mållinjen, kliver Diani in framför Falk, och stör den svenska målvakten. Falk kommer därmed snett in i situationen.

Dock är det så vid hörnor mot första stolpen, att de bollarna måste backarna ta hand om. Det är orimligt att kräva att målvakten skall vara där framme i målområdet. I en kommentar på förra inlägget spekulerar signaturen BollKalle i att Nelhage viker undan huvudet på grund av att Falk ropar. Men dels har jag svårt att tro att en trängd Falk ropar i det läget. Dels tycker jag att de som försvarar första stolpen inte skall vika sig, oavsett om målvakten ropar.

Så jag tycker att det är riktigt svagt försvarsspel av Blackstenius och Nelhage. Och jag har väldigt svårt att tro att Frankrike hade gjort mål om Amanda Ilestedt hade haft post vid den första stolpen.

Här har Tony Gustavsson saker att fundera över. Nelhage har en fin vänsterfot, vilket är en fördel som vänster mittback. Amanda Ilestedt är högerfotad, vilket alltså är en nackdel i positionen. Men hon är en av världens bästa i luftrummet, vilket ger en väldigt trygghet vid defensiva fasta. Hon är dessutom ett vapen på offensiva fasta. Här ställs alltså passningskvalitet mot styrka i luftrummet.

I tisdagens retur finns det nog inte utrymme för några misstag kring eget straffområde. Inte om Sverige vill ta medalj i Nations League.

Utöver medaljmatcherna i Nations League har det spelats en mängd träningslandskamper runtom i världen. Englands Europamästarinnor hade tidig julafton när de fick chansen att spela på Wembley igen. Georgia Stanway gjorde karriärens första landslags-hattrick när Kina besegrades med förkrossande 8–0. Se höjdpunkter från den matchen här:

Australien, Tony Gustavssons förra landslag, tog en 5–0-seger i ”derbyt” mot Nya Zeelands Football Ferns. Amy Sayer, som har spelat i damallsvenskan för Kristianstad i år, gjorde första målet. Och den tidigare Hammarbymittfältaren Kyra Cooney-Cross gjorde det fjärde på ett riktigt snyggt distansskott:

I Filippinerna har det historiskt första världsmästerskapet i futsal nått fram till kvartsfinaler. De spelas enligt följande:

Argentina–Colombia
Portugal–Italien

Spanien–Marocko
Brasilien–Japan

Slutligen har F19/07-landslaget redan säkrat sin plats i A-nivån till vårens andra kvalomgång. Men det känns ändå viktigt att det blir seger i tisdagens gruppfinal mot Polen. Gruppsegrarna blir ju nämligen toppseedade när grupperna till andra omgången lottas. Och vägen till nästa sommars EM-slutspel blir betydligt mer hanterbar om man slipper möta andra gruppsegrare.

Jag satt och var nöjd med hur det såg ut i den andra halvleken. Och jag hade gjort en notering om att den naivitet och den brist på pondus som jag såg före paus försvann i den andra halvleken.

Då släppte Sverige in ett riktigt skitmål på hörna i den sjätte tilläggsminuten. Såg jag rätt gjorde Elma Junttila Nelhage ett par jobbiga fel. Hon hamnar på utsida om Griedge Mbock Bathy, och vänder sedan bort huvudet när bollen kommer in. Det ser ut som att bollen tar både fransyskan, Nelhage och Jennifer Falk på vägen in i målet.

Även Stina Blackstenius är inblandad, det är ju hon som först söker upp Mbock Bathy. Men kortfattat så måste en mittback äga den första ytan. Man får inte vända bort huvudet. Man måste se till att vara först på bollen, och se till att den försvinner ur farlig yta.

Det där baklängesmålet sätter nu en negativ prägel på den slutrapport som var rätt positiv fram till och med minut 90+5. För Tony Gustavssons byten gav Sverige större stabilitet. Han tog ut Filippa Angeldahl och Felicia Schröder i paus. Jag hör hur att SVT-studion nu diskuterar de bytena utifrån att det är psykologiskt jobbigt att bli utbytt i paus.

Det håller jag med om. Med facit på hand kanske inte Angeldahl och Schröder skulle ha startat. Den senare var superbra till och med augusti, och borde ha varit med i EM-truppen. Jag tror att hon kommer att vara vår framtida landslagsnia. Men de senaste månaderna har hon inte varit lika bra som under vår och sommar. Och det är kanske inte klockrent att få chansen att starta i A-landslaget när man är i en liten formsvacka. Det lilla jag sett av Angeldahl har hon också sämre form nu i höst än vad hon hade under vår och sommar.

Med Hanna Lundkvist och Stina Blackstenius fick laget lite bättre defensiv balans. Och jag känner också att Fridolina Rolfö överglänste Monica Jusu Bah på vänsterkanten. Laget fick också lite större tyngd. När vi fick hörnor bet vi oss fast. Och även om Sverige inte radade upp målchanser så kände man igen landslaget, den trygghet och kontroll det brukar ha.

Och det där efterlängtade kvitteringsmålet var snyggt. Det började med fina kombinationer på högerkanten. Sedan var det de rutinerade inhopparna som gjorde det. Fridolina Rolfö höll i, och satte upp Anna Sandberg i perfekt inläggsläge. Och Stina Blackstenius såg till att vinna duellen framför målet.

Det franska laget imponerade inte. Utan det känns absolut som att Sverige kan vinna returen i Stockholm. Men det känns otroligt onödigt att ligga under med 2–1. Otroligt onödigt. Och lite oroväckande eftersom vi släpper in alldeles för enkla mål.

I finalen är det 0–0 inför tisdagens retur på Atleticos hemmaarena Wanda Metropolitano i Madrid.

Det är paus på Stade Auguste-Delaune i Reims. Frankrike leder med 1–0 efter ett sent straffmål från Sakina Karchaoui. Trots att landslaget har gjort en helt okej halvlek är det underläge – och vi väntar fortfarande på Sveriges första mål under Tony Gustavsson.

Men det borde ha kommit i den här halvleken. Felicia Schröder hade en 100-procentig chans från nära håll, men där nicken gick snett bakåt, och där bollen hade gått ut till inkast om inte Monica Jusu Bah hade fångat upp den.

Jag har 3–2 i klara målchanser till Sverige. Men jag har också anteckningar om ”juniorspel” på egen planhalva. Den första sådana anteckningen kom efter ganska exakt tio minuter. Då konstaterade jag att vårt lag inte hade sedvanlig tyngd och kontroll vid defensiva hörnor. Samt att vi på kort tid hade flera farliga och lite naiva bolltapp från felvända spelare.

I det skedet satt man och väntade på att Frankrike skulle göra 1–0. Men hemmalaget lyckades inte skapa några målchanser, och sedan följde cirka 25 ganska bra svenska minuter, där vi hade defensiv kontroll. Men sedan kom det tio nya minuter där vi kändes tunna centralt, och där det saknades lite pondus kring eget straffområde.

När straffsituationen kom reagerade jag direkt för att Anna Sandberg delade ut en rejäl spark mot Kadidatou Diani. Det gjorde inte domaren. Men VAR klev in och utdömde en väldigt onödig, men fullt korrekt straff.

Som väntat är Frankrike väldigt mycket bättre med bollen än utan. Tyvärr gäller samma sak för Sverige. Framför allt är den där bristen på pondus kring eget straffområde oroande.

45 minuter återstår av matchen. Skall Sverige ha chansen att vända hemma på 3Arena på tisdag får nog inte underläget växa. Och vi vill ju väldigt gärna undvika det där bottenrekordet med raka tävlingsmatcher utan gjorda mål.

Parallellt med uppladdningen inför Sveriges match pågår fortfarande första finalen i Kaiserslautern. Jag såg de första 35 minuterna hyfsat koncentrerat. Och jag fick se ett tyskt lag som faktiskt sköljde över Spanien. Jag vet inte när jag senast såg de spanska världsmästarna så pressade och stressade.

Vi vet ju att Spanien vill starta anfallen från centralt mittfält, och hela tiden matar in bollar på sin sexa. Där var tyskorna många, och aggressiva. Man vann ofta bollen där och fick bra kontringslägen. Hemmalaget radade upp vassa målchanser, och borde ha gjort ett par mål. Men så blev det inte. Utan det var mållöst i paus.

Efter pausen verkar det ha jämnats ut lite. Men Tyskland har nog fortsatt haft de bästa chanserna. Bland annat såg jag att de hade ett stolpskott. Men 0–0 står sig med tio minuter kvar.

I förra inlägget glömde jag att skriva några rader om U23-landslaget. Jag slötittade på gårdagens match mot Italien parallellt med att jag jobbade. Och jag gillade vad jag såg. Det var väl mindre bra under den andra halvlekens första kvart. Men i övrigt tyckte jag att det såg kontrollerat och bra ut. Och Svea Rehnbergs segermål kom ju på ett väldigt fint anfall.

Nyss kom den svenska startelvan till kvällens första bronsmatch av två i Nations League. Elvan ser ut så här och är till tio elftedelar identisk med den elva som startade i 1–0-förlusten mot Spanien på Gamla Ullevi:

Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Nathalie Björn, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Monica Jusu Bah – Kosovare Asllani och Felicia Schröder.

Den enda ändringen är att Angeldahl kommer in i stället för Hanna Lundkvist. Noterbart i övrigt är att förbundskapten Tony Gustavsson väljer Häckenduon Jusu Bah och Schröder framför mer rutinerade stjärnduon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Jag hoppas att det är ett smart val. Det gäller ju att hitta rätt i balansen mellan rutin och ungdomlig entusiasm.

Jag läste just ett inlägg på Rainers blogg där min mångåriga bloggarkollega hyllar Gustavsson för att släppa in unga spelare i landslaget. Så lättflirtad är inte jag. Självklart skall man som förbundskapten vara öppen för förändringar. Men att spela unga spelare är verkligen inget självändamål i ett A-landslag. Där skall man ha bästa möjliga lag i de viktiga matcherna.

Jag lovar att hylla Gustavsson – om han gör resultat. För det är ju just att göra resultat som är ett landslags viktigaste uppgift. Och inför avspark i kvällens match har ju Sverige faktiskt inte gjort ett enda mål under Gustavssons ledning.

Jag är förstås medveten om att det är världsettan och tillika vår mardrömsmotståndare Spanien som stått för motståndet i de två matcher som Gustavsson lett. Och att mötet på Gamla Ullevi var lovande, trots förlust. Men lovande ger inga poäng eller medaljer.

I kväll spelar Sverige just om en medalj. Och jag hoppas att det kommer att märkas. Jag blev lite rädd när jag i går såg en TT-rubrik som löd: ”Redo att riskera medaljen – för framtiden”. Det känns inte som en vinnarinställning. Det känns mer som att man skapar sig ursäkter redan innan avspark.

Och faktum är ju att Gustavsson redan har satt något form av rekord vad gäller svaga inledningar som förbundskapten. Jag satte mig tidigare i dag och gick igenom alla Sveriges tidigare landskamper för att kolla mållösa matcher. Gustavsson har alltså inlett med två raka tävlingsmatcher utan mål.

Bara en enda gång i historien har Sverige spelat tre landskamper i följd utan att spräcka nollan. Det var säsongsstarten 1996, där vi radade upp förluster med 4–0 mot Norge och två gånger 3–0 mot USA. Noterbart här är att det dock handlade om tre träningsmatcher.

Två mållösa landskamper i rad har Sverige spelat vid ganska många tillfällen. Men i de allra flesta fallen har det handlat om träningsmatcher. I tävlingssammanhang har det bara hänt två gånger tidigare. Den nuvarande sviten är den första gången i tävlingssammanhang sedan OS 2004. Då det blev 1–0-förluster både mot Brasilien i semifinalen och mot Tyskland i bronsmatchen. Vi var även mållösa två matcher i rad i EM-kvalet 2000 – då vann Nederländerna med 3–0 och Frankrike med 2–0.

Nu hände det alltså även i Nations League 2025. Och i kväll behöver alltså landslaget spräcka nollan för att slippa skammen att för första gången någonsin rada upp tre raka tävlingsmatcher utan gjorda mål.

Sveriges match har avspark 21.10 och sänds på SVT. 40 minuter tidigare är det avspark i första finalen mellan Tyskland och Spanien. Den går att se på Youtube. Tyskorna har historiskt sett haft ganska lätt för Spanien. Det blir spännande att se om det håller i sig.

Dagens snackis i damfotbolls-Sverige har varit FC Rosengårds tänkta upplägg med att först bolagisera damlaget, och sedan sälja en stor del av rösterna till företaget Crux Football Sweden Ltd.

Allt skall beslutas vid ett extra årsmöte den 1 december. Enligt den länkade dagordningen skall huvudföreningen behålla 52,63 procent av rösterna och tio procent av de ekonomiska rättigheterna.

Crux Football är ett företag som drivs av den tidigare nyzeeländska landslagsspelaren Rebecca ”Bex” Smith, som under sin karriär bland annat spelade för Sunnanå SK. Hon är numera affärskvinna, och köpte för knappt två månader sedan Montpelliers damlag. Nu siktar hon på att bygga en stor bas av damfotbollsklubbar i olika länder.

Smith har redan säkrat investeringar i Crux Football från flera kända investerare. I den länkade artikeln från The Guardian nämns bland annat den före detta vicepresidenten i Netflix, Cindy Holland och hennes partner Anne Imhof som är en av finansiärerna till NWSL-klubben Angel City från Los Angeles. Andra namn i gruppen är Ted Knutson, grundare av StatsBomb, och sportchefen Misha Sher på Essence Mediacom. Det låter som ett seriöst gäng, som verkligen vill något med damfotbollen.

Det är ju kanske ändå lättare att köpa klubbar i andra länder, i Sverige har vi ju 51-procentsregeln. Men Hammarby har ju den här typen av ägarskap, så det är inte helt nytt. Och personligen känner jag spontant att det inte är värre att luta sig mot externt kapital än att leva på herrfotbollen.

Det blir på alla sätt spännande att följa utvecklingen i Rosengård. Jag tror inte att det är kört för en återkomst på högsta damallsvenska nivå. Men det blir inte lätt. Och klubbledningen har inte råd att göra speciellt många misstag den kommande tiden.

När Aftonbladet i söndags höll galan Damallsvenskans bästa så tog svenska mästarna Häcken storslam. Jag fick även i år chansen att rösta i de sportsliga kategorierna. Och jag tycker att det rakt igenom blev rimliga vinnare. Framför allt gladdes jag av att Årets MVP äntligen delas ut till damallsvenskans allra bästa spelare. Här är vinnarna:

Årets målvakt: Jennifer Falk, BK Häcken
Årets back: Julie Blakstad, Hammarby IF
Årets mittfältare: Anna Anvegård, BK Häcken
Årets forward: Felicia Schröder, BK Häcken
Årets tränare: Mak Lind, BK Häcken
Årets MVP: Felicia Schröder, BK Häcken

Årets mål: Anna Anvegård, BK Häcken
Årets genombrott: Smilla Holmberg, Hammarby IF
Ungdomarnas pris: (framröstat av ungdomsspelare): Felicia Schröder, BK Häcken
Sportbladetpriset: Marika Domanski Lyfors

I helgen avslutades den inhemska damfotbollssäsongen med att BP tog en ny 2–0-seger mot Kif Örebro, och därmed säkrade det damallsvenska kontraktet.

Jag jobbade i helgen och hade verkligen ingen tid till damfotboll. Under lördagen gjorde jag en roadtrip till Helsingborg och Para-EM i bordtennis. Och under söndagen var jag i Göteborg och såg Boråsklubben Norrby gå upp i superettan.

Men jag noterade att kollega Rainer Fussgänger argumenterade för att avskaffa kvalet. Jag kan hålla med om att det i nuläget är stor skillnad mellan tolvan i damallsvenskan och trean i elitettan. Men jag tycker ändå att det är rimligt att ha kvar kvalet.

Även om den inhemska säsongen är över så skall i alla fall ett svenskt lag spela två matcher till innan årsskiftet. Och det är ju landslaget som har två möten med Frankrike framför sig. I helgen kom formstarka Beata Olsson in i truppen. Det var förstås både välförtjänt och kul. Det är Rebecka Blomqvist som lämnat återbud till följd av en skadekänning. Det är väl inte säkert att Olsson får så mycket speltid. Men ändå kul för henne att få visa upp sig för Tony Gustavsson. Assisterande förbundskaptenen Johanna Almgren har ju dock bra koll på Liverpoolforwarden.

Jag nämnde nyss Rainer och hans blogg. Där argumenterade han i ett inlägg kring varför han tror att Jennifer Falk får diamantbollen. Falk var verkligen fantastiskt bra i EM, och är ingen dålig kandidat. Men min vinnare är ändå Nathalie Björn. Jag kan inte minnas att jag har sett henne dålig i en enda match i år. Hon var fantastisk i hela EM-turneringen och har varit lysande även när jag sett henne i Chelsea.

Under helgen spelades det två stora finaler. Den största var den i NWSL mellan Washington Spirit och Gotham FC. De sistnämnda slutade på åttonde plats i ligan, och tog sig till slutspel med bara en poängs marginal.

Men nu är de amerikanska mästare. Gotham var bäst när det gällde. De vann kvartsfinalen i förlängningens absolut sista minut. Och de vann semifinalen i sjunde tilläggsminuten. I finalen gjorde Rose Lavelle segermålet redan i 80:e minuten.

Veckan innan finalen höll man även gala i NWSL. Där tog man bland annat ut två allstarlag. Noterbart var att det var få amerikanska landslagsstjärnor i lagen. Alla forwards i förstalaget var exempelvis utländska stjärnor.

Däremot bestod backlinje och mittfält av spännande amerikansk framtidsnamn. I förstalaget ingår bland annat 20-åriga Olivia Moultrie och 19-åriga Claire Hutton.

Utöver den amerikanska ligafinalen var det även cupfinal i Norge. Där vann Vålerenga med 2–0 efter att Linn Vickius gjort matchens första mål. Vickius byttes ut i slutminuten. I segrarlaget var Tove Enblom lagkapten – och fick således höja pokalen. Ronja Aronsson ingick i matchtruppen, men fick ingen speltid.

Hos Rosenborg var halvsvenska Elin Åhgren Sørum lagkapten. Hon blev ändå utbytt i paus. Och efter 60 minuter byttes Agnes Nyberg in.

I svenska cupen har vi nyligen fått lottningen för vårens gruppspel. Där reagerade jag mest över grupp 3 med två skånska och två norrländska lag. Sportsligt bör ju Häcken, Hammarby och Malmö FF vinna varsin grupp. I den fjärde står det mellan Djurgården och Norrköping.

Grupp 1: Häcken, AIK, Linköping, Gefle.
Grupp 2: Hammarby, Vittsjö, Rosengård, Växjö.
Grupp 3: Malmö FF, Kristianstad, Umeå, Piteå.
Grupp 4: Djurgården, IFK Norrköping, Alingsås, Brommapojkarna.

Gruppsegrarna går vidare till semifinal som spelas 21 eller 22 mars. Finalen skall avgöras den 16 maj.

Apropå Djurgården meddelade de idag att gravida Pauline Rubin lämnar klubben. Sillynyheterna duggar ju för övrigt tätt nu. Kommande veckor kommer mitt fokus här i bloggen att ligga just på att uppdatera sillysidorna för damallsvenskan och elitettan. Och jag räknar med att ni fortsätter att hjälpa mig att hitta nyheter. Det har ni gjort utmärkt hittills.

Jag fick för övrigt ett meddelande från en läsare om att den upplever att bloggtexten är så ljus att det knappt går att läsa. Det är inget jag har märkt. Jag har inte ändrat några inställningar. Och jag kan läsa bloggen på flera olika plattformar.

Innan jag sätter punkt sänkte jag uppmärksamma att det faktiskt avgörs ett historiskt VM nu. Sexton lag är i Filippinerna i det allra första Futsal-VM för damer. Sverige föll på målsnöret i kvalet. Men vårt landslag hade nog haft i VM att göra. För det ser ut som att alla de fyra europeiska lagen kan ta sig vidare till kvartsfinal.

Jag tillbringade kvällen på Borås Arena med att jobba på superettankvalet mellan småklubbarna Norrby och Utsikten. Det är först nu strax innan midnatt jag hunnit gå igenom hur det gått i kvällens många spännande matcher inom damfotbollen.

Glädjande klarade Hammarby av att både försvara och utöka sin ledning mot Ajax, vilket innebär att vi har två lag i vinterns kvartsfinal av nya Uefa Women’s Europa Cup.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag hållit Bajen som klar favorit mot portugisiska Sporting om dubbelmötet spelats nu. Men matcherna går i mitten av februari, då Lissabonklubben är mitt i säsong, och där Hammarby riskerar att vara i ett läge där man har tappat flera nyckelspelare och behöver bygga om sitt lag. Därför känns kvartsfinalen lurig för stockholmarna.

Annars är ju deras lottning nu väldigt bra, det känns ju som att semifinalen kan vara ”enklare” än kvarten. För så här ser slutspelsträdet ut:

Hammarby – Sporting Clube de Portugal
Austria Wien – Sparta Prag

Eintracht Frankfurt – FC Nordsjælland
Breidablik – BK Häcken FF

I det damallsvenska kvalet kopplade BP greppet genom att vinna med 2–0 borta mot Kif Örebro på Behrn Arena. Det är således väldigt mycket som talar för att Stockholm har fyra damallsvenska klubbar även 2026.

Slutligen till Champions League. Där slutade dagens stormatch mellan Chelsea och Barcelona oavgjord, 1–1. Därmed är det inget lag som har full poäng efter fyra omgångar. De båda dominanterna under de senaste 15 åren, Lyon och Barcelona, toppar tabellen med tio poäng vardera. De två lagen har redan i det här skedet säkrat sina platser bland de tolv lag som spelar slutspel efter årsskiftet.

Noterbart i det här läget är att belgiska OH Leuven, som slog ut FC Rosengård ur turneringen, har visat sig vara betydligt bättre än jag trott. Laget ligger just på tolfte plats efter att ha vunnit mot Twente och tagit poäng mot både Roma och Paris FC. Enda förlusten kom mot Barcelona, och då ”bara” med 3–0.

Även om det var ett stort misslyckande av Rosengård att missa ligafasen så har det visat sig att det inte var ett riktigt så stort fiasko som jag kanske först trodde.